Keramik och byggkeramik

Vad är keramik? Bränd lera svarar väl mycket riktigt de flesta, men vad är lera? Lera är ett av de vanligaste ämnena i jordskorpan förutom vatten och består av mikroskopiska fragment av mineral - bergarter som granit, gnejs, fältspat.

Råmaterialet

Det ursprungliga råmaterialet härstammar från en vulkanisk bergart av granittyp som har täckt största delarna av kontinenternas yta. Den har brutits ner av jordens heta gaser och blivit en mjukare form av bergart som innehåller fältspat. Naturens krafter har bearbetat fältspatsmineraler som vittrat sönder under hundratals miljoner år och bildat så kallade primärleror. De är vita leror utan föroreningar, till exempel kaolinleror som bland annat är råvara till porslinsprodukter och består av rent aluminiumsilikat.

Sekundärleror

De mikroskopiska kornen av primärleror har under miljontals år förts bort av vattendrag, glaciärer och stormvindar. På vägen har de blandats med föroreningar som järn, kalk och andra mineral men också organiska material som förmultnade växtdelar. De har blivit färgade och mer plastiska än primärleran och kallas sekundärleror eller sedimentära leror. Föroreningarna ger leran och de färdiga keramikprodukterna deras färg; järnoxider ger röda färger medan kalk ger gulaktiga.

För olika behov

För keramiktillverkning grävs leran upp ur marken, tidigare i gruvor, numera nästan alltid i dagbrott, och prepareras till formbara lermassor som blir plattor för golv och väggar. Lermassorna kan blandas med kvartssand för bättre stabilitet och andra tillsatsmedel som ger olika egenskaper. Olika lertyper passar till vissa sorters produkter. Den vita kaolinleran blir porslin för koppar och fat men ingår också i massan för keramiska plattor av den allra högsta kvalitén. Tätsintrade produkter med låg vattenabsorption som finns i frostbeständiga kvaliteter är oftast baserade på kaolinleror. Det gäller även plattor som vi i Sverige kallar "granitkeramik", plattor av porslinkvalitet med mycket tätt gods.

Bränning

Bränning av leror till keramik sker vid olika temperaturer beroende på lertyper. Lågbränt gods brukar kallas lergods och bränns mellan 700 och 1200 grader C. Exempel på lergodsprodukter bland byggkeramiken är vanliga kakelplattor som har relativt poröst gods. Leror för tätare gods, så kallat stengods, bränns vid 1200-1400 grader. Klinkerplattor är av stengods, den tätaste kvalitén är porslinsplattor, så kallad granitkeramik.

Det började för 8 000-9 000 år sedan

Keramik i olika former har man kunnat göra på olika platser i världen sedan många tusentals år. Hur det gick till och exakt när keramiken uppfanns vet vi inte. Det skedde på olika ställen i världen under lång tid, kanske först i Kina för 8 000-9 000 år sedan. Till att börja med var det primitiva föremål, krukor och liknande, som fick torka i solen och användes för förvaring av livsmedel som spannmål, olja etc. Så småningom började man bränna föremålen över öppen eld eller i primitiva ugnar sedan man upptäckt att materialet fick nya egenskaper med helt annan hållfasthet efter bränning.

De första exemplen på keramik i form av plattor för golv och väggar är bland annat från Egypten.

Glasyr upptäcks

På 3000-talet f. Kr. kom egyptierna på att man kunde förbättra och försköna keramiken med glasyr, en glasmassa som smälter ut över ytan på ett redan bränt föremål och bildar en tät, blank eller matt och ofta färgad yta. Färg fick man till exempel genom att blanda in finmalda halvädelstenar i massan. Glasyren gjorde kärl täta och lätta att hålla rena. I Egypten uppstod också de första kända, glaserade keramiska plattorna. I faraogravar har man hittat glaserade plattor med inskriptioner. Exempel finns bland annat på British Museum i London.

Kring ingången till Sakkarapyramiden utanför Kairo, finns en fris av glaserade keramikplattor, tillverkade för omkring 5000 år sedan. Med hjälp av kopparsalter har glasyren fått vackra, skimrande turkosblå färgtoner.

Under det Mesopotamiska rikets blomstringstid 1200-500 f. Kr. gjordes de berömda relieferna av glaserade plattor som utsmyckade Ihstarporten och Processionsgatan i kung Nebukadnessars II palats i Babylon. Porten, med sina båda torn var klädda med blågröna, glaserade plattor med reliefbilder av tjurar och drakar. Den 24 meter breda Processionsgatan kantades på ömse sidor av 180 meter långa murar med omkring 60 stycken, över två meter långa lejonreliefer på varje sida. Lejonen var uppbyggda av glaserade keramikplattor i lysande färger.

Fynd från babylon

Babylon låg ungefär där Bagdad ligger idag och är sedan länge jämnat med marken. Vid utgrävningar för 100 år sedan hittades skärvorna av både lejon, tjurar och drakar. Fynden har sammanställts som ett jättelikt pussel och finns på olika museer i världen, den mest omfattande utställningen är på Pergamonmuseet i Berlin. Där finns delar av Ihstarporten och en lång sträcka av Processionsgatan uppbyggda i full skala.

Ett lejon finns på Carlsbergs Glyptotek i Köpenhamn och en drake på Röhska Museet i Göteborg.

Nordafrika och islam

Tillverkning av kakelplattor kom igång i stor skala sedan islam etablerats som religion inom stora områden i mellanöstern och Nordafrika på 600-talet e. Kr. Tekniken hade utvecklats, mönster och dekorer kunde göras i mängder av färger. Men enligt islam fick man inte avbilda naturen, varken människor, djur eller växter. Därför uppstod de slingrande arabesker och geometriska former som fortfarande är vanliga dekorer inom kakeltillverkningen i dessa trakter.

Till Europa 700-1200 e. Kr.

Utvecklingen gick vidare i länder som Syrien, Persien, Egypten, Marocko och senare till Turkiet. På 700-talet e. Kr. spred sig konsten att tillverka kakel till Spanien via Gibraltar. Och när de nordafrikanska morerna i stora skaror flyttade till Spanien på 1100-1200-talen hade de med sig sitt kakelkunnande och tillverkning startade, främst kring de platser där de bosatte sig som Sevilla och Granada. Här finns utmärkta exempel på vacker byggkeramik att studera som de fantastiskt dekorerade palatsen Alcazar i Sevilla och den moriska kungaborgen Alhambra i Granada.

Under 1300-talet och framåt spred sig kakeltillverkningen vidare till Italien, Portugal och så småningom till Holland från Spanien via Flandern. Staden Delft blev ett centrum för kakeltillverkning på 1600-talet och känd för sina blåvita plattor i små format som 10×10 cm. De känns igen på sina centralt placerade dekormotiv och ornament i alla fyra hörnen.

Till Norden kom byggkeramiken på 1600-talet, till att börja med i form av grovhuggna, tegelliknande golvplattor.

Källa: Byggkeramikhandboken